30 november 2011

Väcker minnen och starka känslor del 1...

Hittade min ljuvliga cockerspaniel Martins story som var med i Spaniel-tidningen...


Vuoden juniori 2007


Northworth Venomous Poison, “Martin”


Kaikki alkoi siitä, kun Martinin isoäiti ”Elfa” (RUS CH Gloria U’Tinuviel Refinel) astutettiin ”Matthew’lla” (Multi CH Northworth Madman’s Return) tämän palattua Yhdysvalloista. Pentujen syntymän aikoihin radiossa soi usein kappale ”American Pie”, mistä sitten tuli Martinin äidin ”Jodien” nimi: Twinsmade American Pie.

Sattumalta tapasin Martinin kasvattajan, Nina Kauhasen, kaverini kautta Kaapelitehtaan pentunäyttelyssä Helsingissä. Vähän sen jälkeen olin Ninan luona katsomassa koiria; hänellä oli pentuja yhdistelmästä ”Jodie” Twinsmade American Pie – ”Tim” Northworth Talk In Waves. Yhdistelmä oli tehty pari kertaa aiemmin ja siitä oli syntynyt hyviä cockereita. Ensimmäisestä pentueesta voi mainita esimerkkeinä kaksi kansainvälistä muotovaliota: musta narttu Twinsmade Diana Ross ”Dina” ja Dinan black & tan -veli Twinsmade Dressed To Dance ”Danila”.

Päivänsäteemme Martin oli 16 viikkoa vanha muuttaessaan meille. Muut koirat täällä kotona rakastuivat heti tähän pieneen mustaan ”kilpikonnan näköiseen” hurmuripoikaan, joka oli melkein yhtä leveä kuin pitkä. ;o) Hän ei viehättänyt ainoastaan muita koiriamme, vaan myös kaikkia ihmisiä, jotka astuivat ovestamme sisään. Martin hurmaa edelleen kaikki ihanalla luonteellaan, kauniilla katseellaan sekä jatkuvasti huiskuttavalla hännällään.

Pikkuhiljaa alkoi Martinin ”näyttelykiertue”. Ensimmäinen näyttely oli toukokuussa 2006 Tampereella, missä hän oli VSP-pentu. Pentuna hän oli 3 x VSP-pentu ja 4 x ROP-pentu.
Ensimmäisen sertinsä Martin sai Hyvinkäällä syyskuussa 2006; viikko sen jälkeen hän sai Eckerössä toisen sertinsä. Sittemmin sertejä on kertynyt kahdeksan. On mukavaa, että Martin on näin nuorena koirana onnistunut saamaan myös 2 titteliä: JV-06 ja ESTV-07. Näiden lisäksi hänen ”matkalaukkuunsa” on kertynyt 2 x ROP, 2 x CACIB, 2 x VACA, 4 x VASERT, sekä “Vuoden 2007 alle 2-vuotias cockeri” ja “Vuoden 2007 musta cockeri”.
Näyttelymatkoilla mukana ovat niin usein kuin vain mahdollista myös Martinin uskollisimmat fanit, tyttäreni - Jessanna, joka on Martinin paras kaveri ja ”pikkuemäntä”, sekä  isosisko Jessica.

”Hauskana” muistona niin en koskaan unohda näyttelyaamua kesällä 2006. Olin laittanut Martinin kuntoon edellisenä iltana ja hän oli nukkunut yön häkissä. Aamulla Martin oli mukanani keittiössä ja jostain hän oli löytänyt kärpäspaperirullan, joka sitten tietenkin oli takertunut Martinin korviin ja rintaan - ja kaikkihan me tiedämme, miten tahmeaa kärpäspaperi on, joten se siitä näyttelypäivästä. Mutta sanotaan että virheistään oppii… ;o)

Martinilla on kultainen sydän, hän on aina yhtä iloinen, rakastaa lapsia ja tulee toimeen kaikkien kanssa - Martin on siis täsmälleen sellainen koira, josta olen aina unelmoinut!

Lämpimät kiitokset erityisesti Ninalle kaikesta avusta ja siitä, että mielellään otat Martinin mukaan reissuille silloin, kun en itse pääse. Kiitokset myös Ninalle siitä, että Martin sai täyttää elämäni niin kuin hän sen tekee!
Suuret kiitokset kaikesta avusta myös Eugenelle, Riikalle ja Sandralle!

Väcker minnen och starka känslor del 2...

Jessica hade en lånehäst för några år sen...
Hon blev tillfrågad att skriva en insändare till Finlands Welsh förenings årsbok, och Jessicas insändare var följande:


Hej alla welsh vänner!

Jag heter Jessica Holmberg, är 13 år och bor i Kimito i Åbolands skärgård. Jag vill dela med mig till er om mina tankar och känslor för världens ljuvligaste cob, “Kotte” Derwen Queen´s Counsel 5 WD.

Jag har under hela min barndom haft med hästar att göra på nåt sätt. Som riktigt liten flicka brukade jag rida på min morfars shetlandsponny “Santtu”, men jag började rida på ridskola som 6-åring och red där några år tills jag fick min första egna ponny Mon-Cherie. Hon var en tysk korsningsponny, en trygg första-ponny, men som ändå hade en ponnyaktig glimt i ögat med ett litet grinigt humör och massvis med bockningar. Tyvärr var “Cherie” inte alls intresserad av att bli riden på ridplan utan endast i terräng – och jag ville ju komma framåt i min ridning, så med stor sorg i mitt hjärta sålde vi henne, men till ett alldeles underbart hem!

Efter “Cherie” hade jag 2 år på foder en aning äldre New Forest valack Ero-Boy. Han lärde mig mycket, speciellt inom hoppning. Snart hade vi kommit emot “väggen” med honom. Hans kunskaper räckte inte till och hans ben var i dåligt skick av gammal skada samt att jag blev för stor för honom.

Vi började nu med ljus och lykta söka efter en ny foderhäst. Min mamma lade in annons efter annons på nätet. Det visade sig inte vara lätt att hitta långvarig foderhäst som man skulle få flytta till sitt eget stall och som dessutom skulle ha kapacitet så att jag skulle komma vidare i min ridning.

Tiden gick och eventuella foderhästalternativ var rätt dåligt. Vi hade nästan gett upp hoppet då min mamma en måndag i slutet på mars fick ett textmeddelande till sin telefon med texten: - Heippa! Minulla saattaisi olla sopiva hevonen teille ylläpitoon! Voisin kertoa lisää jos tykkäät soitella! T. Virve Ihander.

Mamma ringde genast till Virve, som berättade att hon har en welsh cob valack på 14 år m.m som hon nu är tvungen att hitta ett foderhem till.
Med fjärilar i magen åkte vi redan följande dag till Virve för att pröva honom. Jag hade en aning negativ erfarenhet av cob´ar så jag var rätt nervös...

Men där stod en ljuvlig och mysig svart gosse och såg på mig med lugna ögon under sin långa, långa man...
Han prövade mig till 100% då jag började rida. Virve trodde inte sina ögon då han satte igång med världens bock-rodeo... Tur i oturen var jag ju van med bockande hästar då både Cherie och Ero varit duktiga på det, så efter en stund konstaterade han att denna mygga inte kommer ner från ryggen och började istället lyssna på mej och fortsättningen gick jättebra!

Jag var kär! Han var så mysig, men ändå sprallig! Tack och lov tyckte Virve om min ridstil och hur jag hanterade honom. Hon ville gärna ”ge” honom till mig på prov! Min mamma som är en riktig ”höns-mamma” såg litet orolig ut och tyckte han såg litet stor ut, men gick med på att vi skulle ta honom på prov.
4 dagar senare var ”kotte” hemma hos oss i Kimito. Redan samma dag red jag ut till terrängen en sväng tillsammans med min kompis Ronja och hennes häst Eric.

Sommaren flöt på... Vi red ofta barbacka ut i skogen, ibland 2 på ryggen, galopperade både på sandvägar, ängar, klättrade i backar, sandtag varemellan vi svettades på ridplan och jobbade på ordentligt.

Eric och Kotte som nu blivit världens bästisar som varit på bete hela sommaren fast vi ändå hållit igång dem flyttade i slutet av sommaren till Björkboda Bruksgård var de var ”anställda” som parkarbetare.  :o)
De städade där upp en par hektar stor igenvuxen park till ett fint område! Ett alldeles ljuvligt ställe för dem, med stora träd och egen damm, var de dag och natt fick vara ute om de ville. Där hade vi tillgång rill fina terränger att rida i samt en bra ridplan.
Där hade hästarna även fin tillgång till våra värsta fiender – Kardborrar! Pojkarna såg ut som Leningrad cowboys ungefär med svansarna, karlederna fulla av kardborrar och manen stod rakt ut!

Vi är lyckligt lottade att få ha Anna von Wendt som vår tränare. Hon har ridit Kotte några gånger och säger att jag kommer att komma långt i min ridning med honom. Vi tävlade i dressyr under sommaren och hösten en aning både på distrikts och klubbnivå, även med några placeringar.

I september ordnades det på vår ridskola en maskerad-hopptävling. Jag var utklädd till en fe´. Kotte tyckte i början jag var en aning farlig, så som jag såg ut, men tusan så roligt vi hade!!

I slutet av oktober flyttade Kotte och Eric hem till stallet då vi igen hade mörka och regniga tider. I början av november var vi på hopplektion för Fanny Littorin. Eftersom Kotte inte är hoppad så mycket under de senaste åren, så gav denna lektion oss mycket hjälp med tekniken! Nu då Kotte och Eric är hemma i stallet på vinterhalvåret så åker vi flere gånger i veckan till manege för att rida. Däremellan njuter vi av att rida i naturen. Vi fortsätter träna under vintern med förhoppningsvis goda resultat under nästa tävlingssäsong.

Till slut vill jag säga mitt STÖRSTA TACK till Virve, för att jag få ha Kotte här hos mig och att jag får älska honom alla dagar! Han är en alldeles ljuvlig gosse! Och ett stort tack till min mamma för att hon ställer upp för mej och Kotte!


Hälsningar, Jessica Holmberg





02 november 2011

God jävla morgon....

Nej, ta det inte så allvarligt, rubriken alltså, men måste nog medge att humöret
INTE är på topp idag då halsen "brinner", den är säkert eld-röd kan jag tänka mej.
Så känns det iallafall...
Näsan rinner, "tukkoinen" olo och rösten är inte den klaraste precis...
Hostade som en galning hela dagen igår...

Jag TRODDE jag inte skulle få flunssan, men men...

Jag - som skall vara i Karis på kurs både imorn och i övermorn... HOPPAS jag orkar bra...

Och HOPPAS ni alla mina vänner är i skick...



01 november 2011

Måndagen...


 Igår va Jessica och jag till Åbolands sjukhus...

Det gjordes först allergitest på Jessica -
men till vår STORA glädje är hon inte allergisk för nåt!


Sen var det PEF-mätningar - och där har värden blivit bättre... ROLIGT!



Under dessa timmar: Ner till labben - vänta - inkallning til labbsköterskan -
vänta medan proven verkar - in igen - upp till övre våningen - vänta -
på PEF-mätning - vänta - till läkare - vänta - till sköterskan igen - äntligen UT -
så hann jag sticka nästan en hel socka.. :)

Jessica skötte allt utan mej... :) Jag satt bara stilla och stickade medan hon sträckte
 av och an, in och ut till de rum hon blev kallad till... :) DUKTIGA UNGE!!

Är nån annans arbetsbord så här fullt med påminnelser och saker som skall fixas till???



Byta kön? :)


Ja, efter 1 år och 8 månaders strul med min hormonspiral så plockades den ut i fredags...
Det visade sig att det inte har legat på plats över huvudtaget...
Inte undra på att det har krånglat...



Jag har ju haft sådana förut - och varit MER än nöjd - men det här har varit en ren cirkus må jag då bara säga... Nu skall jag vara utan spiral i ca 3 månader och sen sätta in en ny...

OTALIGA gånger har jag nog haft i tankarna att "kniven-på-och-bort-med-alltihop",
men inte har nu det heller blivit av...

Så nu skall Hanna käka Yasmin tillfälligt i några månader - hah - DET skall bli intressant...
Få se hur trevlig eller mindre trevlig jag kommer att bli...
Var ju typ ett "monster" då jag sist åt p-piller... Nå, de e ju närmare 20 år sen... :)



En kompis sa redan: - Du kan ju höra av dej sen då du ha avslutat dem... :)

Kan inget annat säga än att - borde man ha blivit en man?
Dom tyx ju ha det BETYDLIGT lättare än vi... ;)
Ha en bra dag mina vänner!